Hallwylska palatset

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ibland för mig arbetet till Stockholm för diverse möten och igår hade jag ett sådant möte på Skatteverket. Upp i tidiga ottan, flyg till Bromma och sen taxi för 2 timmars möte. Det kändes lite onödigt att kasta sig tillbaka i taxi och flyga hem direkt så jag bestämde mig för en eftermiddag i stan. Började med att äta lunch på Café Creme på Nybrogatan – linguine med gremolata, vitt vin och räkor. Sedan en latte på det. Perfekt!

Kl 12 öppnade så Hallwylska muséet som jag varit nyfiken på länge och som jag denna eftermiddag bestämt mig för att besöka. Det är ett alldeles unikt muséum – ett helt hem som det såg ut när ägarna lämnade det för snart 100 år sedan. Den guidade rundvandringen blev snabbt fulltecknad. Tydligen för att det var påsklov i Stockholm. Om du tänker besöka muséet rekommenderar jag definitivt att betala 30 extra för denna guidning då du får se mycket mer av de 40 rummen i palatset.

Palatset uppfördes åren 1893-98 som bostad åt två personer, nämligen greveparet Walther och Wilhelmina von Hallwyl. Wilhelmina var enda dotter till Wilhelm Kempe, grundare av framgångsrika skogsindustriföretaget Ljusne-Woxna Aktiebolag, dåtidens rikaste familj i Sverige.  Hon hade tackat nej till flera friare när hon träffade Walther, adelsman och kapten från Schweiz. Han ställdes av sin blivande svärfar inför två krav för att få gifta sig med Wihelmina: dels måste han flytta till Sverige, dels måste han ta över familjeföretaget. Wilhelmina hade alltså pengar och Walther hade en titel. Paret hade tre döttrar men de var redan vuxna och utflyttade när palatset byggdes. Det ritades av arkitekten Isak Gustaf Clason och han hade egentligen ingen budget – det fick kosta hur mycket som helst med dyrbara material, exklusiv inredning och konstnärlig utsmyckning. Palatset räknas till en av de mest påkostade privatbostäderna i Sverige kring sekelskiftet 1900. Byggnaden representerar det sena 1800-talets historieromantiska arkitektur och inredningarna uppvisar en rad historiska stilar.

Hallwylska palatset blev även känt tack vare många tekniska nymodigheter, såsom centralvärme, elektrisk belysning, kallt och varmt rinnande vatten samt mat- och personhiss.

Att anordna bjudningar ansågs vara en plikt för en dam i det högre samhällsskiktet på den tiden. Men det intresserade inte Wilhelmina. Därför blev det bara tre middagar per år med släktingar, ambassadörer och andra gäster. Och praktisk som Wilhelmina var valde hon att ha de tre middagarna dagarna efter varandra i februari. På så vis hade hon sina plikter gjorda. Matsalen rymde ca 30 gäster och bakom den ena kortsidans vägg, ovanför serveringsrummet,  fanns ett orkesterrum. Luckor i väggen öppnades och så hade gästerna musik under måltiden. I orkesterrummet hade man vid något tillfälle lyckats pressa in en tjugosjumannaorkester. Rummet var trångt och luften var dålig, och det sägs att en trombonist hade svimmat en gång däruppe.

När middagen var slut samlades damerna i lilla salongen medan herrarna rökte cigarr och drack konjak i rökrummet. När dubbeldörrarna öppnades till stora salongen strömmade damer och herrar in från varsitt håll. Stora salongen var en sal för fest, musik och dans, men när greven tyckte att det började bli dags att avsluta slog han sig ner vid flygeln och slog an första takten till nationalsången. Alla gästerna reste sig omedelbart och stämde in i sången. När den sista tonen har klingat ut och alla fortfarande stod upp blev det naturligt för Walther och Wilhelmina att ta farväl av sina gäster.

Wilhelmina von Hallwyl ägde omfattande samlingar av konst, antikviteter, vapen, porslin och silver. När hon på kort tid inhandlade 160 konstverk, mestadels av holländska konstnärer, räckte utrymmet inte till och hon lät inreda vinden till galleri med fönster i taket. Där fanns också en kägelbana och ett gym där Wilhelmina dagligen tränade.

Wilhelmina bestämde sig redan tidigt för att låta bevara sitt hem som museum. Hennes stora livsverk blev att, tillsammans med anställd personal, noggrant katalogisera sina samlingar. Hela 78 band blev det innan katalogen var klar. Här togs allt med, även vanliga vardagstillhörigheter som rakhyvlar och köksredskap. Den Hallwylska samlingen omfattar över 50 000 föremål och är mycket väl dokumenterad. Alla föremål i huset numrerades, fotograferades och beskrevs. Makarna von Hallwyl testamenterade hela palatset och dess inventarier till svenska staten. Walther von Hallwyl dog 1921 och Wilhelmina levde till 1930.

Min vana trogen köpte en barnbok med mig hem: Snigeljakt i Hallwylska palatset. En berättelse som grundar sig på en sann historia skriven av Sara Dixon och illustrerad av Gösta Sandell.

Annonser
Det här inlägget postades i Konst och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s