Santorini – världens vackraste ö?

Santorini har alltid lockat mig. De vackraste vykorten från Grekland sägs vara tagna härifrån.

Innan vi reste dit läste jag resebyråns tips om ön och stötte hela tiden på begreppet calderan och det tog mig en god stund att fatta vad calderan är, och därför kommer här en beskrivning av öns geologiska bakgrund.

Santorini är en grekisk ögrupp i Kykladerna. Ön kallades tidigare för Thera och heter ännu Thira på grekiska, liksom huvudön än idag. Namnet Santorini uppkom under medeltiden.

Under sen bronsålder, för ungefär 3600 år, sedan skedde ett av historiens största vulkanutbrott på ön Thera som då var en cirkelrund vulkanö, vars högsta topp befann sig 1000 m ö h. Större delen av vulkanön sjönk ner i en 400 meter djup krater som fylldes av havet. Kvar blev dagens Santorini och några mindre öar i en ringformad caldera eller jättekrater.

Ögruppen består av ön Thera, som är formad som en halvmåne som tillsammans med ön Therasia och klippön Aspro bildar en regelbunden cirkel, som omsluter en oval lagun, calderan. Mitt i detta steg senare två små vulkanöar upp ur havet, Palaia Kameni och Nea Kameni, där idag den högsta punkten endast når 127 m över havet. Nea Kameni är ännu en aktiv vulkan och kan besökas.

Endast den södra änden av den forntida staden Akrotiri har grävts ut och arkeologerna har frilagt en hel stad med en regelbunden stadsplan samt gator och torg. Denna är tyvärr inte öppen för besökare för tillfället. Hela staden begravdes under ett flera meter tjockt lager av aska och pimpsten, men inga lämningar av människor har påträffats vilket tyder på att de hade gott om tid att lämna ön.

Många har spekulerat i att Santorini skulle vara platsen för den sjunkna ön Atlantis, som den grekiske filosofen Platon skriver om på 400-talet f Kr. En stor del av beskrivningen av Atlantis passar in på den minoiska kulturen och vulkanutbrottet på Santorini på 1600-talet f Kr.

Santorinis västra kust är bergig och stupar rakt ner i havet. Här utanför huvudstaden Fira ligger kryssningsfartygen med motorerna igång – det går nämligen inte att ankra i den djupa calderan. Kryssningsgästerna kan välja att gå de 580 trappstegen upp till staden eller att rida på en åsna eller att åka linbanan. Kön till linbanan var megalång när vi var där så vi stannade uppe i de mysiga gränderna.

Med sina 556 meter är Profet Ilias öns högsta berg. Från toppen kan du blicka ut över hela ön och en klar dag kan man se ända till Kreta.

Resten av ön är ganska platt och på varenda jordplätt mellan hus och vägar odlas vin. Inte raka rader med uppbundna vinstockar som i Frankrike och Italien, utan krypande vinrankor ofta med massor av ogräs runt plantorna. Nästan enbart vita viner tillverkas på Santorini och vi besökte Santo Wines, öns största vinproducent. Där provsmakade vi tre viner: Assyrtico – ett fruktigt lätt vin som passar till fisk och skaldjur, Nykteri – ett torrt vin som passar till grillat och ost, och slutligen Vinsanto – ett sött dessertvin gjort på torkade druvor. Gissa om en flaska av varje följde med hem? Och gissa om de var billigare i TaxFree-shopen på flygplatsen? Betydligt billigare.

Vi bodde i Perissa med en sju kilometer lång svart lavasandstrand som utan klar gräns övergår i grannstranden Perivolos. På håll ser sanden inte särskilt svart ut, snarare grådaskig. Men vid vattenbrynet är de små stenarna kolsvarta. Och när man har pulsat sig tillbaka till solstolen ser det ut som att man har doppat fötterna i en balja svarta vallmofrön. Men man måste ha med sig badskor – den som testar att gå utan inser snabbt att det är skillnad på sand och sand. När vanlig sand blir varm, blir den svarta sanden … het som lava. Efter bara ett par steg känns det som att det glöder under fötterna, men när man sedan når det gröna vattnet är det desto skönare. Botten är varken sandig eller stenig utan stenhård och väldigt ojämn och hal. De få steg man måste gå innan man kan ta första simtaget får man glida fram med fötterna och vara beredd på att halka ner i en djup håla. Sedan kan man bara flyta runt eller ta sig en simtur längs stranden.

Vårt hotell, Sellada Beach, är ett litet trevligt hotell med bara 15 rum. Vårt rum hade absolut bästa balkongen – ingen direkt insyn och trots att den låg i söder-väster hade den skugga nästan hela dagen tack vare tak och byggnader i närheten. Hotellet serverade en enkel frukost varje morgon – med himmelskt god yoghurt med honung. Från baren gick man över strandpromenaden till hotellets solstolar där vår trevlige bartender sedan passade upp oss från 9 på morgonen. Sedan jobbade han i baren ända tills midnatt. 7 dagar i veckan!

 I norr tar stranden slut vid en stor klippa, Mesa Vouno, som skjuter ut i havet. På toppen av det 400 m höga berget ligger ruinerna av den antika byn Thira dit man kan vandra från Perissa. På andra sidan berget ligger Kamari, öns största semesterort. Mellan Perissa och Kamari går en liten taxibåt fram och tillbaka i skytteltrafik. Jag hade spanat in en kaj längs bergssidan i Perissa och där stod vi och väntade på båten en morgon. Döm om vår förvåning när båten i stället körde upp på stranden och passagerarna fick plumsa i vattnet för att ta sig ombord. 4€ kostade en enkel resa. Efter lunch och en kort titt i butikerna längs strandpromenaden i Kamari parkerade vi oss i varsin solstol med utsikt över båtens tilläggsplats så att vi snabbt kunde hoppa på båten hem igen.

Under vår vecka på ön hyrde vi bil, ön är liten och om du ligger i kan du hinna runt hela ön på en dag. Vi föredrog att ta det lilla lugna och började med att köra till huvudstaden, Fira. Här finns många affärer som frestar. Maken som är skivsamlare av stora mått köpte 4 grekiska cd-skivor –  bl a med Notis Sfakianakis och Nikos Oikonomopoulos, en söt blond kille som jag sett på grekisk tv. Trots de många kryssningsgästerna gick det att få bord på caféer och restauranger. 

Santorinis gamla huvudstad heter Pyrgos. Staden är öns högst belägna och gränderna är byggda som en labyrint med en borg på toppen. Ni vet, trappor som ibland går nedåt fastän de till slut leder uppåt.  Labyrinten hade som uppgift att villa bort pirater som härjade i området.

Ytterst på en klippa på Santorinis sydspets ligger Fyren Faros. Här slutar vägen och man har en underbar utsikt över hela calderan upp till staden Oia i norr. När vi körde tillbaka längs den slingrande vägen stannade vi hos Anna som har en pytteliten butik vid vägkanten där vi köpte hennes inlagda kapris och soltorkade tomater, familjens egna recept i generationer. Hon hade en torkställning, stor som en 120-säng, där hon torkade de delade tomaterna. Hjälp, vilken fantastiskt smak det var på tomaterna. Och varför fotograferade jag inte Anna och hennes butik? Jag var så uppe i mötet med denna varma människa att jag helt enkelt glömde bort det. Ibland får man bara lita till sin hjärna och minnas.

Efter ytterligare någon kilometer stannade vi för att fika på ett café med utsikt. Inte mycket folk här heller och vi slappnade av till bra musik i högtalarna – The Moody Blues: Nights in White Satin . Mäktigt!

Ett måste när man besöker Santorini är att beskåda den berömda solnedgången i Oia (uttalas ia). Solnedgången här sägs vara speciellt magisk och romantisk. För att vara på den säkra sidan och inte missa något av detta skådespel såg vi den både ifrån en båttur på calderan och ifrån Oia. Båtturen utgick ifrån hamnen i Athinios och under tiden vi förflyttade oss längs calderans kust bjöds vi på grekisk buffé styvmoderligt utportionerad av personalen till oss köande gäster. Inga bord fanns utan man fick balansera tallriken i knäet eller ha den på bänken bredvid/framför sig. Eftersom båten inte kunde ankra fick man inmundiga denna buffé tillsammans med tunga dieselångor. När tiden var inne, ca 20.50, lade båten sig tillrätta utanför Oias hamn inför kvällens höjdpunkt, solnedgången.

Dagen efter var vi på utflykt med buss för att upptäcka Santorinis pärlor och denna avslutades i Oia. Efter bussfärden var vi i starkt behov av vätsketillförsel så vi slog oss ner på ett kafé med fantastisk utsikt och fick våra behov tillfredsställda. Sedan banade vi oss hela vägen tillbaka genom turisttrånga gränder till parkeringsplatsen där vi fått berättat för oss att det fanns en fungerande bankomat. Bankomaten i Perissa accepterade inte mitt Visakort och fungerande bankomater var sällsynta på ön. Nåväl, vi fick våra pengar och nu fick maken plötsligt shoppingbegär. Och tiden gick så när vi kom till restaurangen som vi sett ut för att njuta av både mat och solnedgång – fanns inga lediga bord. Nytt gatlopp, nu hungriga och desperata, för att hitta en annan restaurang.  Maken hittade en som klättrade på klippkanten men som såg dyr ut med vita linneservetter, Kastro, och tro det eller ej – han fick ett bord (tur för honom!) med bästa utsikten. 70€ kostade vår middag och då drack vi en flaska utmärkt vin. Det var det värt! Runt om oss satt människor på murar och trängdes i gränderna, alla med kameran beredd. Detta var definitivt ett trevligare sätt att njuta av solens skådespel. En solnedgång är en solnedgång men här applåderas den.

Vår guide tipsade oss om att även spana in soluppgången. Vi bodde ju på östra kusten och ca 06.10 skulle man kunna se den från vår strand. Vi satte mobilen på väckning och masade oss upp 05.45. Det är mer spännande med soluppgång för man vet inte exakt var den kommer att dyka upp och när man ser den lilla röda skärvan stiga upp ur vattnet känner man bara lycka.

Annonser
Det här inlägget postades i Resor och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s